Anders, september 2018.

Anders är en webbutvecklare och hårdrockare som gillar brädspel, kaffe och öl.

Gärning i ridderlighetens namn

Följande berättelse ägde rum vid Gasklockorna i Gävle under årets upplaga av Gefle Metal Festival. Det är en historia jag redan berättat för några utvalda, men som jag också har behov av att skriva ner och publicera här. Det är nämligen en historia om upprätthålla ridderlighet.

Historien börjar på alldagligt vis givet ramarna för en musikfestival. Jag och mitt sällskap hade under skinande sommarsol applicerat solskyddsfaktor, ätit ordentligt och hamnat på en bra nivå av salongsberusning. Mitt sällskap ville ha en bra plats på bandet Legion of the Damned. Vi gick därför tidigt från spelningen innan och parkerade oss vid kravallstängslet, där det började bli ont om plats.

Det är en viss typ av personer som står vid kravallstaketen i denna tidsrymd, mellan att förgående band har 3-4 låtar kvar och nästa band fortfarande soundcheckar på scenen. De personerna är äkta fans, som med framförhållning vill tinga en kanonbra plats på det band de är på festivalen för att se.

Allra störst fans är de som inte ens samtalar med folket runtom, utan stålfast blickar rakt fram mot scenen, med en förväntan hård som en nitbeklädd knytnäve hängandes över dem och deras kroppsspråk.

Det var en sådan person som någon minut efter vår ankomst ställde sig på min vänstra sida. Det var en kort, slank person som jag uppfattade som yngre än mig. Det är inte av någon större vikt i denna historia, men det var en tjej med svart hår, klädd i olika nyanser av lila, purpur och svart. Hon hörde hemma här framme, blev mitt första intryck.

Under sista låten av bandet på andra scenen fick hon sällskap av en jämnårig och lika småväxt kompis, som lämnade sin svarta kofta på stängslet mellan mig och henne, varvid kompisen försvinner. Detta är på festivalspråk en gest att säga att man är del av ett sällskap, och en påbjudan att andra ska respektera att platserna vid kravallstängslet är upptagna.

Minuterna gick, och kompisen kom inte tillbaka. Bandet på andra scenen spelade klart. De korta minutrarna av andrum mellan spelningar passerade, och det började fyllas på med folk bakom oss som väntat längst. Ungefär en halvminut innan Legion of the Damned gick ut på scenen kom en korthårig, städad snubbe i vit t-shirt och trängde sig fram till mig och tjejen bredvid.

Jag är allt för välbekant med typen. Jag tänker på honom och hans likar som en sprätt. Jag såg i ögonvrån hur tjejen bredvid mig vände sig om och talade med honom, samtidigt som hon pekade på koftan. Jag såg sprätten svara att han förstod, men att han flinade när han sade det.

Legion of the Damned går ut på scenen. Händer i luften, med hornen. Vrål från publiken. Trummor, gitarrer, guttural sång. Energi som släpps lös.

Efter första refrängen på första låten vände jag åter blicken från scenen. Tjejen och koftan var borta, och bredvid mig stod sprätten. Med sitt kortklippta röda hår, fjuniga skäggstubb och vita t-shirt var han malplacerad längst fram på Legion of the Damned. Det var en plats han tagit av någon som förtjänat den.

Spelningen fortsatte. Sprätten röjde och studsade, men var noga med att inte komma för nära min långhåriga, svettiga, tatuerade och bredarmade uppenbarelse när vi tillsammans lyssnade på Legion of the Damned. I bryggan på nästa sista låten var publikens energinivå bra. Bassisten, som stått framför oss hela spelningen, berördes av sinnesnärvaron hos oss i publiken och gav oss den största belöningen inom hans makt: ett spontant utkast av plektrumet i hans hand.

Här behövs ett stycke för att beskriva fenomenet, då det passar till denna historia.

Band brukar kasta ut plektrum i slutet av spelningar. De rafsar åt sig en hög med 10-15 plektrum, självklart ospelade på under spelningen, och hivar ut det i publiken ett i taget. Vid ytterst sällsamma tillfällen sker dock ovanstående, att bandmedlemmar slänger ut det plektrum de brukat hela konserten, spontant, mitt under pågående spelning. Ofta följs gesten av ett leende från öron till öron, hornen, en stark tumme upp eller rentav slängkyssar från den som kastade sitt plektrum.

Denna gång slumpade det sig att plektrumet studsade på sprättens fingrar, och landade mitt i min kupade hand. Jag slöt handen och förde den mot kravallstaketet. Sprätten vände sig mot mig och jag såg hans läppar forma orden "fick du det?", varvid jag skakade på huvudet.

Sprätten började då leta på marken under sig, och jag passade på att flytta plektrumet till innefickan på min cut. Några låtar senare var spelningen slut, och jag visade pletrumet för mitt sällskap, som flinande berömde hur lömskt jag snuvat sprätten på det. Plektrumet var ett rejält tilltaget basplektrum i svart nylon, med Legion of the Damned tryckt på ena sidan. Det var litet kantnött, men bara från strängarna på en elbas: inte från gruset framför scenen, eller hårda skosulor.

Jag frågade mitt sällskap om han lagt märke till tjejen som stod bredvid mig innan sprätten. Det hade han gjort, så jag efterfrågade då om hans hjälp att hålla utkik efter henne. En stund senare hittade vi henne, köandes med sin kompis till ett annat band, sittandes vid kravallstaketet.

Jag tog några sekunder åt att i mitt huvud formulera det jag ville ha sagt, då jag noterat att hon inte talade svenska till sprätten. Sedan gick jag fram mot henne och gick ner på huk.

Jag hälsade och sade på min bästa skolengelska att jag hade något som tillhörde henne. Jag höll upp plektrumet och gjorde en gest om hennes hand, varvid jad placerade plektrumet där. Jag förklarade att hon hade stått bredvid mig tidigare, och att plektrumet därmed var hennes att få.

Hennes ansiktsuttryck brast upp i tacksamhet, lycka och glädje, och hon började med ett strålande leende, nästan euforiskt svamlande, berätta att hon inte sett Legion of the Damned, ett av hennes favoritband, på mycket länge då de inte spelar så ofta där hon bor. Hon berättade att hon åkt långt, riktigt långt, för att se dem denna gång. Hon berättade om hur litet hon sovit för att ta sig till Gävle. Jag lyssnade med odelad uppmärksamhet på vartenda ord. Hon heter Sarah, och bad om mitt namn: efter ett par försök kunde hon även uttala det.

Vi önskade varandra en fortsatt bra festival, och tog farväl. Sarah gav mig ingen kram, men våra händer hade kontakt under samtalet. Hon hälsade att hon skulle behålla plekrumet för alltid.

När jag kommit tillbaka till mitt sällskap, utbrast han 2019 års bevingade ord:

Det där gav henne hopp om ridderlighetens existens ett tag till.

Historien handlar således om att stå upp för de små, och att vara bättre och föredömligare än de giriga. Jag hade med mig många härliga festivalminnen från Gävle i somras, men detta är vad jag fann behov av att skriva ner.

Jag vet ingenting om Sarah mer än att hon har ett plektrum, att hon är liten till växten och att jag gjorde hennes dag en dag i juli. Jag minns inte i detalj hur hon såg ut.

Leendet och kontakten vi hade är dock något som jag kommer att fortsätta upprätthålla hoppet av och kämpa för. Vår värld behöver mer kärlek och små gester av godhet för att hålla ondska och mörker borta.