Sedan hösten 2006 har mitt liv varit rätt hårt mot mig.
I september påbörjades mitt sista fulla år som student vid Mittuniversitetet. I det skedet hade jag haft den bästa sommaren i hela mitt liv, och att gå tillbaka till skolbänken kändes inte kul då det var en mer omfattande omställning än vad som varit brukligt. Jag fick min timanställning som webbutvecklare i oktober, som genom att halka på ett bananskal, innan jag ens ställt om till student fullt ut.
Sedan oktober har jag kämpat för att hålla huvudet ovanför ytan.
Det var studier, som var svårare än någonsin, och jobb, som alltid fanns. Mina sinnen var alltid uppslukade av det ena eller det andra, och många nätter tillägnades åt ångest, vilket gjorde att jag varken åt eller sov som jag borde. Och med det blev både studierna och arbetet lidande i slutändan.
Efter jul hade en enorm trötthet slagit rot i mig.
Skoltröttheten, som jag aldrig behövt uppleva under såväl min räkmaka till gymnasial utbildning som min grundskoleutbildning, stockade sig i hela min världsbild som elaka svarta moln. Jag var samtidigt livrädd för att jag skulle förlora något jag ville ha kvar.
Så, i början av mars, var det kris på jobbet. Jag behövdes på plats, till 100%.
Jag såg här min chans att få se något annat än min dystra, monotoma tillvaro, och jag nappade direkt. Fredagen den 23 mars åkte jag ner till Stockholm för att infinna mig på kontoret. En dator utrustad med allt jag behövde fanns på plats, och jag skred genast till verket. Följande dagar jobbade jag enbart, och behövde bara fokusera mig på det jag hade framför mig. Det skilde sig rätt rejält från hur min höst och min vinter sett ut.
De fåtal timmar jag inte jobbade fick jag se litet av Stockholm. Pendeltågen mot Södertälje och tunnelbanorna mot Solna. Studentrum modell -1 relativt till mitt eget. Lunchställen, dyra och pompiga, men oerhört mättande och god mat. Snabbköpen. Saluhallarna. Stressandet. Och, framför allt, människorna. Stockholmskan är sannerligen en mycket särpräglad dialekt - lika långt bort från rikssvenskan som skånskan är, av och till. Stockholmare över huvud taget ser ut på ett speciellt sätt.
Framförallt två möten minns jag mycket väl. Den ena var en taxichafför, med tjugo års erfarenhet. Den snubben hade inte den bästa svenskan, men han hade gott humör och var mycket varm och trevlig. Han kunde 20 000 av Stockholms 60 000 gator utan hjälp av GPS. Det visade sig också att han haft ett studentrum i samma hus som jag var inneboende när han själv var student 71-72. Hade jag inte varit i baksätet hade en kram till honom inte varit alltför långt borta; sådana som han håller uppe det goda anseendet i hela yrkeskåren.
Det andra mötet var inte lika personligt, men likväl tufft. Merparten bör ha uppmärksammats AMF Pensions reklamkampanj "Tänk om du kunde hälsa på dig själv i framtiden". Jag hade ett sådant möte i tunnelbanan mellan T-Centralen och Medborgarplatsen. Mitt emot mig sätter sig en pappa och en dotter. Dottern är uppskattningsvis 4-5 år gammal, ochh har på sig en mössa och en liten söt pastellfärgad jacka. Sin matchande lilla ryggsäck har hon lagt i pappas ena knä, och pappas andra knä agerar huvudkudde när hon ligger ihopkurad och sover, med armarna om pappas mage. Pappan i sin tur är normalt klädd, är mager och skäggig, och har långt gårdagskammat hår som når honom ner till höfterna. Han har blicken sänkt i en tidning, med avsikten att slippa folk snarare än att läsa nyheterna. När de stiger av i Gamla stan har han i god tid i förväg väckt sin dotter försiktigt, och när de går av håller de hand.
Jag vet inte om det där var mig själv i framtiden, men det gjorde mig sannerligen mer hoppfull om mänskligheten.\
Dessvärre blev jag hemskickad på tisdag eftermiddag.
Det visade sig att jag inte upprätthöll de krav som mina uppgifter krävde. Jag ensam hade inte rutinen för att axla ansvaret som huvudansvarige för layout och användbarhet. För långsam, helt enkelt. Därför åkte jag hem till Sundsvall igen. De valde att behålla mig som anställd, utifall det dyker upp något som jag kan avlasta min blivande kollega med.
Jag tackar Moment Marketing för att de gav mig chansen att testa min fulla kapacitet. Det var en risk för dem som företag, och de skall ha en stor eloge för att de ger noviser som mig en ärlig chans att få prova vingarna. Den här erfarenheten har hjälpt mig mer än något annat gjort, då någon äntligen satt en ribba för vad jag måste göra för att vidareutvecklas.
Jag har att jobba på. Äntligen. Plugget har inte känts såhär inspirerande sedan 2004, då jag flyttade till Sundsvall. :D\