1995 kom den första datorn in till familjen Ytterström. På den fanns operativsystemet Windows 3.1. Det var inte förrän Windows 95 installerades som det blåa E:et gjorde entré. E:et användes dock inte, ty såväl modem som intresset för att bygga hemsidor lyste med sin frånvaro.
Vågbroskolan, som Ytterströms två söner studerade vid, hade som policy att tilldela alla elever tillträde till skolans datorsalar i och med höstterminen i årskurs sex. Anders, den äldste av sönerna, fick tillträde 1997. I slutet av sommaren, när det fortfarande var tvunget att bada i Färsen eller Gerdssjön för att bibehålla behaglig kroppstemperatur, visades han in till Internet, den nya världen, under uppsikt av dataläraren.
För att använda Internet fanns två alternativ: det blå E:et, eller det mintgröna N:et. Det blå E:et användes av alla andra, och andra argument till valet av de två fanns inte. Anders fick inte åsikter om ämnet förrän året därpå, när han i slutet av sommarlovet 1998 började bygga sin första egna hemsida. Väl tillbaka i skolan, där Internet fanns tillgängligt varje rast, konstaterade Anders att hans hemsida såg olika ut i E och N. E hade versionsnummer fyra, N likaså. Anders var litet irriterad, men hade inte tillräckligt med kunskaper för att lösa problemet, varvid han lät det vara.
Våren 1999 upptäckte Anders tuffa effekter, som inte krävde något utav de där avancerade javascripten han sett och förundrats över. De tuffa effekterna kunde appliceras på länkar för att ta bort understrykningar. De kunde till och med - så tufft, alltså! - få länkarna att byta färg, muspekare och formatering när muspekaren rullade över dem. Och allt på bara en rad, i en egen fil som skulle ha filändelsen CSS.
Det var här som Anders dömde ut N:et för all framtid. N:et ville inte veta av de häftiga CSS-grejorna. Anders valde därför att ignorera N:et, och enbart bry sig om E:t - för det var ju den webbläsaren alla använde. Även många andra tuffa (obligatoriska) effekter var skrivna till E:ets favör, vilket vaggade in Anders i en trygghet; alla verkade använda E:et, bara E:et existerade.
Högstadiet tog slut 2001, och Anders kom till gymnasiet med nya datorsalar - utrustade med PowerMac G3, med egen macversion av femte E:et. Anders gick ifrån frames till div-baserade sidor med CSS - roligt att leka och prova på nya marker, tyckte han - och märkte stora renderingsskillnader mellan versioner av E:et (den dåvarande fyran och Mac-varianten av femman). För att få bukt på det hela övergick han till nästlade tabeller, där det mesta tycktes se likadant ut de flesta av gångerna. Anders hade uppgraderat Windows 95 till Windows 98, och var helt nöjd. Någon gång kring 2003 inträdde Windows 2000 i hemmet Ytterström, vilket gav Anders Windowsversionen av det femte E:et.
Anders hade flyttat intresset mot serverspråk, och brydde sig inte om att fräscha upp sina kunskaper för HTML och CSS. Hans sidor fungerade i webbläsaren alla andra använde, så det fanns ingen anledning till oro. En annan webbutvecklare, som var vän till Anders, tipsade honom om att hemsidorna inte såg kloka ut i en webbläsare, Dinosaurien. Anders installerade sålunda dinosaurien, och konstaterade att det stämde - med råge. Anders brydde sig dock inte nämnvärt, eftersom hans polare var den enda som klagat; kanske var hans vän ensam om att köra den där konstiga webbläsaren, med en röd dinosaurie som logo? Anders fnös nonchalant och avinstallerade dinosaurien.
Hösten 2004, när gymnasiet tog slut, köpte Anders sin första egna dator i och med att han invigde sina studier vid universitet. Detta innebar det första mötet med Windows XP, med en ny version av E:et, nummer sex. Sexan uppvisade inga renderingsskillnader på Anders sidor, så han brydde sig inte mer om det.
Under kafferasterna av föreläsningarna pratades det om webbläsare - folk pratade om eldrävar, och operor. I en del datorsalar fanns PowerMac G5, med äventyrsresor till fjärran djungler. Anders testade nyfiket alla som fanns till hands, och märkte att eldräven var den webbläsare som föll honom i smaken, trots att den låg på betastadiet. Den officiella versionen 1.0 släpptes blott någon vecka efter Anders blivit frälst.
Under föreläsningar på universitetet våren 2005 hörde Anders för första gången ordet 'standards' nämnas. Alla sidor skulle validera enligt standard, hette det, och stilmallar - det där tuffa effekterna som inga webbläsare stödde likadant, i Anders värld - skulle sköta allting med layout. 'Frames is just Evil' skrevs i rött, och tabeller ogillades. Anders smög fram efter första föreläsningen, och fick det bekräftat: stilmallsstödet hade blivit bättre, till och med mycket bättre, sedan han sist kikade på ämnet. Anders gick därför hem, öppnade upp ett dåvarande projekt, och tillbringade några nätter åt att byta ut tabellerna mot divar, vars utseende styrdes av stilmallar i en extern CSS-fil. Anders upptäckte att hans HTMLDokument krympt med 70%, och märkte dessutom att hans HTMLdokument var mycket trevligare att jobba i.
Valideringen tog Anders till sig - han hade inte direkt något val, då valideringen var nödvändigt för godkänt betyg - och avgjorde i ett senare skede att det var en mycket god vana.
Något som slog Anders var att skillnader rådde vad gällde stödet för stilmallar. Den här gången var det dock frågan om att alla utom en var helt ense. Den webbläsare som stod ut och ständigt trollade fram undantag var Anders gamla favorit, E:et. Eldräven, operan och djurresan var ense om det mesta, men E:et vek ofta av.
Anders tog upp ämnet för diskussion med sina kafferastskamrater, och drog slutsatsen att E:et inte var så bra som Anders alltid trott. E:et släpptes 2001, och har stått stilla trots att Internet förändrats i blixtfart, visade det sig. Till råga på allt hade E:et också säkerhetshål till tusen; med hjälp av E:et kunde en hacker komma in i ens dator på nolltid. Anders förstod att eldräven, som visade sig grunda på Anders hatobjekt N:et, var ett bättre alternativ på alla sätt.
Anders kunde inget annat än hålla med. Tabbarna och syndikering med aktiva bokmärken var trevliga funktioner, och alla utvecklingsverktyg som fanns gjorde det roligare och lättare att bygga hemsidor för honom. Han lärde sig raskt hata multipla fönster, brist på aktiva bokmärken och aggressiva 'säkerhetsåtgärder' han inte fick bestämma över.
Något som Anders också upptäckte var att han motarbetades så snart han bytt sida: självklara saker som inloggningar, E-banker, myndigheters hemsidor et cetera fungerade inte alltid till 100% i eldräven och andra icke-E-webbläsare. Anders upptäckte också de två mentaliteterna som fanns: den ena förnekade allt annat än Microsoft; såg ner på, föraktade och undvek likt pesten allt utanför. Den andra ville gynna alla, behandla alla lika, och trodde på generella, rekommenderade Standards för att skapa en enhetlig, trevlig upplevelse utan diskriminering och särbehandling.
Anders föll på den andra sidan för alltid hösten 2005, när han köpte sin första mac - en PowerBook G4. Djungelresan hade nått version 2, och kom att bli Anders nya favorit för dagligt surfande. För utveckling, behöll Anders dock eldräven - dess 'Web developers toolbar' och 'Firebugger' saknade motstycke i djungelresan.
2005 var också det året Anders blev förälskad i Tux. Pingvinen står för den goda 'alla skall ha det bra!'-mentaliteten, och där fanns eldräven och operan tillgänglig - i stort sett identiska. Den renande känslan av plattformsoberoende fyllde Anders bröst, och han kände att han hamnat helt rätt. Att pinvinen dessutom var gratis och symboliserade frihet talade bara för ännu mer.
Dessa faktorer ledde till att Anders utforskade webbstandards vidare, och 2007 infann sig den självsäkerhet som idag driver honom till att aldrig, förutom i yttersta nödfall, avvika från de generella, i teorin överallt fungerande metoderna för att göra Internet till ett tillgängligt, oändligt kalas där alla är bjudna - oavsett webbläsare, oberoende av versioner och plattform.
Summering: Anders har sin Mac, med djungelresan, för att utforska Internet. I jobbet använder han eldräven och operan, då dessa är trygga och bra referenser. Ytterligare testning sker mot E:ts 6-7, några pingvinspecifika webbläsare och syskon av eldräven, men Anders råkar aldrig ut för några överaskningar i något fall - utöver vid körning i E:t, där hans projekt alltid hittar på hyss med hans strikt standardföljande implementationer.
Anders väljer att anpassa sina projekt till Alla, inkluderat E:t - när allt kommer omkring är han på den goda sidan nu. Inga skall diskrimineras eller lämnas utanför. Om så sker, sjunker han lika lågt som de på den onda sidan. Om så sker, är han inte längre värdig att kalla sig standardist, om ens på novisnivå.
En del av Anders kafferastkamrater menar att E:et är ont och skall diskrimineras. Hur detta hjälper vanliga människor, som likt Anders som inte visste bättre under mycket lång tid, har de dock inte förklarat. Mer om detta följer i kommande bloggar.