Anders, september 2018.

Anders är en webbutvecklare och hårdrockare som gillar brädspel, kaffe och öl.

Detta är ett arkiverat inlägg, som importerats hit för referens. Det kan se konstigt ut och innehålla utdaterad information eller inaktuella åsikter.

En ny tid

Personer som inte känner mig eller av andra orsaker inte är intresserade av mitt privatliv behöver verkligen inte slösa tid på det här. Ni kan vänta på spännande webbutvecklingsbloggar istället, som jag har på lager men inte slutfört ännu.

I Rant: life is great! (ursäkta språket, min engelska är inte felfri;p) skrev jag för några veckor sedan om min dåvarande situation. I det skedet var jag utan studiemedel, på grund av otillräckliga studieresultat och därmed också utan inkomst. Jag var bortom bitter för studieåret 2006/2007, och önskade inget annat än att backa tiden och göra om allt. Ingenting har gått rätt det senaste året, och jag har verkligen fått ligga med strupen mot kniven i ett års tid, vilket också kan läsas om i min blogg om Stockholm.

För några veckor sedan nåddes botten, och jag var sammanbiten. Jag har alltid sett mitt framtida yrke som webbutvecklare som något ouppnåeligt, och mer än någonsin just då.

Med ett telefonsamtal stjälptes alltihop.

Webbutvecklare i Östersund ...

Det är helt otroligt. Jag var på arbetsintervju i början av september, för ett jobb jag ansökte i slutet av maj. Jag hanterade hlea proceduren passivt in i det sista. Jag räknade hela tiden med att inte få jobbet, eftersom jag inte hade något konkret att visa upp. Det var ett spontant möte med verkligheten, utan minsta förväntning.

Mindre än två veckor senare får jag ett samtal som berättar att de vill ge mig en chans. Jag får sex månader, med månadslön.

Riktig lön. Riktiga pengar. För saker jag kan. För att syssla med min passion.

Jag är dock chockad fortfarande. Jag vet inte hur jag skall hantera detta plötsliga flyt, efter att ha befunnit mig i lyktans sken så länge. Och med ens känner jag mig mycket, mycket ensam.

Det är så mycket praktiska detaljer att ta itu med. Hur gör jag med bostad? Orkar jag pendla 19 mil tur och retur? Fixar jag att flytta ytterligare två timmar bort från min flickvän? Klarar jag mig utan mina vänner, som delat mina ljusa och mörka stunder de senaste åren? Går ekonomin ihop? Vad i Sundsvall och Alingsås kommer jag att missa, när jag plötsligt kommer att tillbringa 14 timmar fem dagar i veckan åt att jobba?

Första oktober börjar jag jobba. Och knuten i magen blir allt större och större. Jag känner hur jag skärmar av mig allt mer.

Det som framför allt känns märkligt är att jag är tacksam. Jag har aldrig varit trygg i någonting i hela mitt liv. Tacksamhet är inte min lott. Men såsom tillvaron förändrat sig numera känner jag tacksamhet. Jag tar förvisso ut mycket i förskott, då jag inte börjat jobba ännu, men jag har verkligen ingenting att sörja just nu.

Jag måste bara samla ihop mig och vara presentabel på måndag, för att kunna ge min odelade uppmärksamhet.

Anders Mars Ytterström, 22, webbutvecklare och (snart) filosofie kandidat i datateknik.

Låter ... som en saga. Skall numera föreställa mig.

Hjälp.