De senaste månaderna har jag några gånger hamnat i situationer som fått mig att fundera. Situationer där jag förväntas kunna svara på varför jag twittrar. Situationer där den jag talar med känner sig utmattad på grund av sin digitala identitets hämmande effekt på det egna jaget. Situationer där personer jag talar med hyllar facebook och dömer mycket annat. Situationer där personen inte vill finnas på facebook, av olika principer eller skäl.
Jag har även blivit ledsen och besviken på personer jag känner och bryr mig om några gånger, där det på ett rent filosofiskt plan finns paralleller.
Min nätidentitet¶
Min relation till Internet sträcker sig bortom mitt dagliga arbete som gränssnittsutvecklare för en webbyrå. Internet är för mig något mycket större än surfande, mejlande och chattande. Genom att jag lämnar digitala avtryck litet var stans skapar jag något sammanhängande, konsekvent och igenkännbart. Min ton i text, mitt alias, min e-postadress och min användarbild är konsekventa och skapar det som är min nätidentitet.
Min nätidentitet har ett annat socialt beteende än mitt egna jag som bygger på relevans i sakfrågor och fokus på innehåll snarare än personkemi.
På Anobii bryr jag mig bara om personer som läser och recenserar intressanta böcker. På Last.fm bryr jag mig bara om en persons musiksmak och historik, inte deras person. På twitter följer jag personer som rapporterar om saker jag bryr mig om, snarare än för att jag "känner dem" (av min 94 following har jag träffat färre än 20, och ingen av dessa finns i min telefonbok).
Ovan är bara ett axplock av alla tjänster som definierar min nätidentitet. Vad alla tjänster har gemensamt är dock fokus på innehåll och relevans, också från det jag själv skriver om.
- Jag twittrar övergripande bara utifrån min yrkesrolls perspektiv, med undantag.
- Jag talar inte om bra böcker med mina vänner på last.fm.
- Jag pratar inte om vädret med personer som har lika böcker som mig på Anobii.
- Jag är inte i huvudsak inte intresserad av att träffa personer "på nätet" i det verkliga livet.
Mitt egna jag¶
Anders bor i Östersund och har förutom några gamla musik-kamrater också gamla klasskamrater från Söderhamn, gamla grannar i Vågbro och på Sidsjövägen och gamla samstudenter från Mittuniversitetet. Alla dessa har träffat mig personligen och vet hur jag skrattar, skämtar, deltar och uttrycker mig.
Några träffar jag ibland för att umgås. Jag håller kontakt i varierande nivåer. Några bryr jag mig uppriktigt om. De personer som inte bor långt bort har jag i min IM och i min telefonbok.
Skillnaden¶
Så har dessa något med min nätidentitet att göra? Nej, det är av ringa betydelse. De definierar mitt egna jag och min person, inte vem jag är på nätet. Faktum är att jag, på grund av min nätidentitet, värdesätter mitt egna jags kontakter något oerhört eftersom de står mig så oerhört mycket närmare. På grund av mitt användande av Internet som in- och utkanal blir mina kontakter med dessa personer mycket särskilda och intima i jämförelse.
Några påtagliga skillnader, när jag är på jobbet eller på stan:
Tilltalar jag någon på last.fm, twitter eller anobii, förväntar jag mig inte ett svar genast. Lika väl som att jag inte känner mig tvungen att besvara någon som tilltalar mig genast. Konversationer är villkorslösa och på mycket fria villkor, vilket gör att jag kan delta när jag vill och inte behöver bli störd med något jag tycker är viktigare.
När någon ringer, säger något på IM eller skickar mig ett SMS lägger jag det jag har i händerna åt sidan eller ber att få återkomma om en stund. Det är ju viktigt. Personen som hör av sig är någon jag bryr mig om och då vill jag självklart veta vad de vill.
Med den här skillnaden i tankarna menar jag att Facebook hämmar mitt egna jags relationer.
Facebook är nämligen ett speciellt fall där nätidentiteten och det egna jaget plötsligt ska vara en och samma identitet. Man använder ett foto på sig själv och sitt riktiga namn, och lägger till personer man "känner" snarare än personer med bra utbyte. Din identitet bygger på vänner och vänners vänner, inte vad du tillför i sak. Jag är inte ett undantag: bland mina vänner på Facebook finns enbart personer som träffat mig personligen eller åtminstone känner mig mycket väl.
I en inte allt för avlägsen dåtid blev det plötsligt fullt legitimt att sluta hålla kontakten via möten, IM och telefon och istället använda Facebook som plattform.
Utifrån mitt perspektiv är detta detsamma som att flytta högst personliga och intima saker ut till ett opersonligt forum - en sida på Internet.
Jag nämnde ovan att det finns situationer som får mig att reagera. Här är några exempel:
En vän skaffade flickvän samtidigt som jag blev ihop med min nuvarande flickvän, i båda fallen handlade det om distansförhållanden. Vi delade därför en hel del känslor en lång period. För en tid sedan förlovade de sig och berättade det på Facebook men inte till mig personligen.
En gammal klasskamrats pappa tog livet av sig. Min klasskamrat skrev om händelsen i sin logg på Facebook. Vad förväntas jag egentligen svara på det? Och om jag verkligen bryr mig, borde jag inte göra mer än att skriva ett offentligt meddelande på en sida på Internet?
När jag fyllde år fick jag gratulationer via Facebook, men inte alls via telefon eller grattiskort. Jag vet också med mig att hälften av gratulationerna kom utav påminnelsefunktionen, inte gott minne.
Facebook hämmar relationer¶
Min poäng är att folk tycks sluta vårda sina vänskapsrelationer, trivialisera dem genom att lyfta ut all kommunikation till en opersonlig plattform. Man ringer inte, SMS:ar inte, pratar inte öga mot öga.
Självklart hände det här även innan Facebook, men MySpace och Lunarstorm som exempel. Men ingen av dessa hade så omfattande omvändning på så många, i olika åldrar och olika grupper.
Att skriva på en Facebook-wall är inte detsamma som att sms:a. Att skicka ett meddelande på Facebook är inte likställt med att ringa. Att skriva en kommentar när något roligt eller sorgligt har hänt är inte detsamma som att säga det direkt till personen. Och har man något viktigt att berätta är inte Facebook en fördragen plattform.
Och i slutändan är nätidentiteten aldrig samma sak som det egna jaget.